Braunstein Heritage 2009 är en mörk lager… eller nej vänta, det är en imperial stout

När en blogg varit inaktiv så länge som min har varit nu, borde kanske det första försöker att återuppliva den bestå av ett fylligt och hyfsat läsvärt inlägg. Och nog får jag säga att jag haft vissa planer på att skriva ett bra nystartsinlägg, men så blir nu inte fallet. Inlägg med mer substans bakom dem kommer förhoppningsvis framöver. I stället vill jag i dag bara slänga ut en fråga. Men först, lite bakgrundsinfo:

Jag var nyss på ett snabbt besök på Systembolaget på Hansacompagniet för att införskaffa några av dagens många ölnyheter. För en gång skulle valde jag att bara köpa några av nyheterna. En av nya ölen som jag valde bort, men som jag ändå lär prova framöver var Braunstein Herritage. Jag vet egentligen inte mycket om varken bryggeriet (och destilleriet – de gör tydligen whisky också) som står bakom den, eller om den specifika ölen, förutom att den har släppts några gånger tidigare och att bourbonfat då varit inblandade åtminstone vid ett av tillfällena.

På Ratebeer listas 2007 års årgång av Heritage separat, vilket borde tyda på att det finns avsevärda skillnader mellan den och de övriga årgångarna. Nu är det dock ingen hemlighet att skillnaden ligger i att 2007:an är lagrad på bourbonfat. Båda posterna listar dock ölen som en dubbelbock (även Beer Advocate kategoriserar den som dubelbock), eller med Systembolagets terminologi en mörk lager. Och nu kommer jag till syftet med det här inlägget: På infolappen som hängde vid flaskorna med Heritage på Hansa hade personalen strukit över det förtryckta “Mörk lager” och med prydlig kulspetspenna skrivit “Imperial stout” i stället. Att sådant ser hur snyggt som helst ut och verkligen andas professionalitet förstår ju alla, men det är inte det jag vill ta upp här. I stället undrar jag om a) de faktiskt har rätt och att årets Heritage faktiskt är en Imperial stout eller om någon på SB blandat bort korten för sig själv, samt b) hur ser det ut på övriga butiker i landet, står den listad som dubbelbock eller imperial stout? Någon som vet något klargörande angående detta?

Bourbon eller brandy? Konsumentupplysning

Som jag skrev i mitt förra inlägg släpptes det en hel drös med roliga öl på Ølbutikken i helgen. Bland släppen fanns Lost Abbeys Angel’s Share. Ölen finns som bekant i två versioner (fler om man räknar olika kolsyrenivåer): en som är lagrad på bourbonfat och en som är lagrad på brandyfat.

Då bourbonversionen är väldigt ovanlig antog jag att det var brandyversionen Ølbutikken hade fått in, och mycket riktigt kunde jag när jag kom hem på etiketten läsa att det rörde sig om den senare. När jag mest för skojs skull tittade lite på Ølbutikkens hemsida såg jag att de menade att det var bourbonversionen de fått.

Jag mailade dem och frågade hur det låg till, och jag fick svar av Jeppe i dag. Tydligen skulle de ha fått in bourbonversionen, men Lost Abbey har gjort fel och råkat skicka den vanliga brandyversionen i stället. Informationen på deras hemsida är nu korrigerad. 

Men förtvivla icke. Enligt Jeppe ska bryggeriet nämligen skicka bourbonfatlagrad Angel’s Share nästa gång de skickar öl till Danmark!

Min åsikt om Ølbutikken, som jag yttrade i förra inlägget, tål med andra ord att upprepas: Det är verkligen grymt kul att Jeppe & Co tar in all den här fantastiska ölen.

Lite whisky till kaffet

Efter en vecka med mindre intressanta ölaktiviteter bjöd den gångna helgen på lite mer intressanta saker för min del. Bland annat har Ølbutikken besökts och några av deras nyheter släpats hem över sundet. Bland annat fick jag med mig Lost Abbeys Angel’s Share, en trevlig och mycket stillsam öl som jag druckit tidigare men som det ska bli kul att prova igen. Andra nämnvärda öl som inhandlades var Port Brewings Older Viscosity och The Bruerys hypade old ale Papier. Det är verkligen imponerande att Ølbutikken lyckas få hem all den här fantastiska ölen. Det hade helt klart varit tråkigare att vara ölnörd i den här delen av världen om Jeppe och grabbarna inte lagt ner så mycket jobb på att importera så bra grejer.

På fredagskvällen deltog jag på en belgoprovning i Lund tillsammans med ett par andra ölbloggare. Det har redan skrivits om provningen både här och här. Jag tänker därför inte återge allting ännu en gång, men ett par kommentarer kan vara på sin plats. Kvällens två höjdpunkter var helt klart Cantillon Crianza Helena och Belle-Vue Sélection Lambic från 1992. Jag skulle dock dra mig för att jämföra dem mot varandra. Trots att båda två är gueuzes var de mycket olika. Crianzan hade en rätt frisk karaktär med rätt tydliga persikotoner och kompletterande sötma från lagringen på cognacsfat. Syran var, precis som brukligt med öl från Cantillon, förvisso rätt tilltagen, men ändå medgörlig. Sélection Lambicen var å sin sida ett acidiskt funkmonster – hästfilt, mögelost, lera och en känsla av att en hund låg begraven i flaskan sammanflätades perfekt med en mycket angenäm syra och mildare frukttoner. Kvällens stora besvikelse var insikten att man troligen aldrig kommer att få dricka en Sélection Lambic från 1992 igen…

Lördagskvällen spenderades i hemmets lugna vrå med lite avslappnat öldrickande. Jag började med Southern Tiers Crème Brûlée Stout. Den var så god och sötsliskig att jag tyckte att det vore alltför själviskt av mig att dricka hela själv utan att dela med mig. Jag bestämde mig därför för att ytterst givmilt bjuda köksvasken på nästan halva flaskan. Ärligt talat, det här var alldeles för sött och efterrättsliknande för att det skulle bli gott, än mindre bra. Fast å andra sidan, man för nog ge Southern Tier en komplimang för att de faktiskt lyckats få ölen att smaka som crème brûlé. Men om jag vill ha en gräddig och karamellsöt efterrätt så äter jag det, jag börjar nog inte rota bland mina öl för att stilla sockersuget.

Efter det var det dags för en av nyheterna från Ølbutikken, Mikkellers Beer Geek Brunch Weasel Highland Edition. Som namnet uttryckligen anger är det Mikkellers lyxkaffestout Weasel som lagrats på skotska Highlandwhiskyfat. Enligt etiketten ska ölen ha tillbringat 3,5 månader på fat. Jag drack den förra fatlagrade versionen av Weasel, som lagrats på fat från Caol Ila, när den släpptes för någon månad sedan och blev helt begeistrad av den. Islayvesslan var en riktig exposé över rökiga och torviga smaker, och ett lysande exempel på hur fatlagrade imperial stouts bör smaka. Så förväntningarna på kusinen från höglandet var rätt uppskruvade. Innan jag hade provat Islayversionen tyckte jag att en fatlagrad Weasel lät som en rätt skum idé då jag misstänkte att det skulle bli spretigt och rörigt. Men så var ej fallet, därav förväntningarna.

Jag kan inte så mycket om whisky och vet inte hur Highlandwhisky skiljer sig från Islaywhisky. När vi var på Ølbutikken nämnde dock Jeppe att Highlandversionen skulle vara mer eller mindre helt utan rörkaraktär. 

När jag öppnar flaskan och fyller min kupa väller samma kolsvarta sörja fram som vi vant oss vid från den vanliga vesslan, och samma oförskämt bruna skumkrona utvecklas. Rejäla skumrester kletar sig fast på glasets kanter.

Doften bjuder på en mycket bra balans av rostad malt och espressotoner samt söta whiskyaromer. Från whiskyn märks också subtila men rika frukttoner och ekfat. Alkoholen känns såklart lite, men på ett välintegrerat och snyggt sätt. Doften är mycket komplex och fyllig. Inledningsvis blir jag, med Islayversionen i minnet, förvånad över hur pass tydligt den vanliga Weaseln lyser igenom. Här handlar det helt klart om en balanserad blandning av kaffestout och whisky snarare än den totala whiskydominansen som fanns i Islayversionen.

Smaken forstätter på den linje som doften slagit in på. Ledorden är balans och delat scenutrymme med gästartisten, snarare än att denna får ha sina egna 15 minuter i rampljuset helt allena. Rejält med sötma levereras från både den hårt rostade malten och whiskyn; malten, med sina undertryckta drag av choklad och mörka bär, ger sig till känna först men avlöses efter några sekunder av whiskyns mer spritiga frukttoner. Smaken från det kaffe som tagit en omväg via den indiska palmmårdens matsmältningssystem innan det nått Mikkellers (och Nøgne Øs) bryggkärl märks tydligt och tränger förvånansvärt ofta igenom whiskykomponenterna. I Islayversionen blåste de skotska kustvindarna bort nästan all kaffesmak, men väl uppe på höglandet lyckas alltså även kaffet säga sitt. Whiskykaraktären är även den annorlunda här. Den är renare, mycket mer fruktig och mer stillsam i sin framtoning. Någon rökighet är det väl knappast tal om. Däremot märks, utöver fruktaromer, rätt mycket renare ektoner. Dessutom tycker jag nog att sötman accentueras efter ett tag i glaset och att kaffetonerna blir svårare att få grepp om efter ett tag. 

Bland de många fina karaktärsdragen hos Mikkellers vanliga vessla finns dess mycket fylliga kropp och extremt lena konsistens. Lyckligtvis verkar detta vara ett karaktärsdrag som hela arten uppvisar för både Islayvesslan och höglandsvesslan är välgödda och feta som grädde.

Eftersmaken är väldigt besk, och tillsammans med lyxiga whiskytoner, ekfat, lite saltlakrits och en snyggt integrerad värmande smak av alkohol innebär detta att ölen avslutar stort och pampigt.

Mikkeller har lyckats med ännu en imponerande version av sin kaffestout, och numera skulle jag nog vilja påstå att den här serien med öl (Beer Geek Breakfast, Weasel, Weasel Islay Edition, Weasel Highland Edition) helt klart är bland det bästa från Mikkeller. Det ska bli intressant att se om även den kommande fatlagrade versionen av den vanliga Breakfast stout (lagrad på Speysidefat) blir lyckad och då befäster detta.

Fast jag får nog säga att jag inte tycker att Highland Edition är lika bra, åtminstone inte lika imponerande, som Islayversionen. Den förra är mer balanserad och har mer karaktären av en blandning av kaffestout och whisky. Den senare var helt klart mer dominerad av whiskyn. Men det är inte bara den övergripande kompositionen som skiljer dem åt, även karaktären på whiskyinslagen är väldigt olika. Islayversionen dränkte en i rök, torv och tjära medan Highlandversionen spelar mer på lyxiga spritiga fruktoner. Den förra är hårdrock, slitsamt kroppsarbete och vinande kustlandskap; den senare en lugn kväll i länsfåtöljen med dämpad belysning och kammarmusik i bakgrunden. Fast lyckligtvis störs idyllen lite av vesselstoutens ursprungliga beska och kraftfulla kaffekaraktär, något som här lyfter det hela ett snäpp. På det hela taget innebär detta att den där wowkänslan som Islayversionen skapade, inte riktigt infinner sig den här gången.

Flaska 500 ml
ABV: 10,9%
Ölstil: American Double / Imperial Stout

U: 5
D: 4,5
S: 4
M: 4,5
D: 4
Totalt: A (4,35)

Butte Creek Organic Pilsner

Det är inte ofta jag väljer att skriva något om lättare ölstilar såsom pilnser. Ärligt talat tror jag inte att jag skrivit om en enda pilnser här på bloggen, förrän nu.

För ett tag sedan kontaktade jag en snubbe i USA och hörde med honom om han möjligen var intresserad av att byta några ”samlarflaskor” med mig. Det var han, och för några veckor sedan kunde jag kvittera ut hans paket på posten. När jag öppnade det visade det sig att han var ganska givmild då det fanns ett par överraskningar i paketet. Jag fick under tiden vi diskuterade bytesdetaljer reda på att han arbetade som huvudbryggare på ett litet bryggeri i Californien, och bland de extraflaskor han skickade till mig låg en pilsner från hans eget bryggeri.

Bryggeriet han jobbar på heter Butte Creek och jag får nog erkänna att jag har tillräckligt tramsig humor för att jag skulle dra lite på smilbanden när jag såg namnet första gången. I min okunskap trodde jag att Butte uttalas på samma sätt som ”butt”, vilket skulle innebära att namnet påminner rätt mycket om en viss formation på människokroppens nedre delar. Men jag kollade upp lite kring ordets innebörd och det visade sig att det uttalas “bjoot” och används för att benämna ensamliggande medelstora berg eller kullar… Man lär sig något nytt varje dag. Många ölnördar känner dessutom säkert igen ordet då det amerikanska bryggeriet Deschutes brygger en porter som heter Black Butte (fast det är nog den uppskruvade imperialversionen Black Butte XX som är mest omtalad). Black Butte är också namnet på ett berg som ligger i nationalparken Deschutes.

Black Butte

Nog med engelsk- och geografilektionen nu, åter till ölen och Butte Creek. Butte Creek profilerar sig som ett miljömedvetet bryggeri och inriktar sig på att brygga ekologisk öl.

Deras Organic Pilnser är en gyllengul öl som genererar en vit, hyfsat stor skumkrona när jag häller upp den. Skummet lämnar efter sig en hel del rester på sin väg nedför glasets kanter.

Det bjuds på rätt mycket doft, med tanke på vilken stil vi har att göra med här. En tydlig maltbakgrund som är något smörig och har inslag av toffee ackompanjeras av lätta fräscha humletoner av gräs och örter. Naturligtvis är doften ingenting man tappar hakan inför, men den är ändå rätt trevlig. Framför allt känns den balanserad.När jag smakar på ölen märker jag tyvärr direkt att kolsyran är lite väl tam och sävlig, något som inte är helt lyckat för helhetsintrycket för den här typen av öl. Kroppen är ganska lätt. Även smaken är förhållandevis lätt med rena uppfriskande aromer. Maltigheten är ganska spröd och påminner om kex. De milda smöriga tonerna återkommer i smaken. Ölen har en rätt tydlig humleprofil, utan att humlen för den sakens skull är i överkant. Humlen har tydliga inslag av gräs, växsav och mild citron. Eftersmaken är hyfsat besk och lite mineralisk och bjuder på lättare humle- och malttoner i avslutningen.

För mig framstår Butte Creeks pilnser som en rätt välgjord pilnser och man tycks ej ha glömt bort stilens historiska ursprung till fördel för den nya världens förkärlek för exotiska humlesmaker när man bryggt den. Förvisso är en hyfsad pilsner kanske inget man springer över sju gärdsgårdar och genomlider lika många svåra år för att lägga vantarna på, men det var ändå rätt trevligt att få prova på en öl som någon man haft kontakt med har gjort.

För övrigt ska Butte Creek tydligen ha skickat en del öl till Stockholm för att på något sätt vara en del av den stundande öl- och whiskyfestivalen. [SENARE TILLÄGG: Enligt de flitiga skribenterna på bloggen Schnille och Schmak ska de vara med på mässan. Se deras inlägg om ölen här.] Jag vet inte mycket om hur distributions-marknaden fungerar för öl, men kanske är detta en möjlighet för dem att försöka slå sig in på den svenska marknaden. Med tanke på att ekologisk öl i allra högsta grad är i ropet här och att det segmentet av marknaden knappast är överfullt av god öl, skulle jag nog ge dem hyfsade chanser att lyckas få in en fot någonstans, åtminstone om om deras övriga öl inte är katastrofalt sämre än deras Pilsner.

Flaska 355 ml
ABV: 4,5
Ölstil: German Pilsner

U: 3,5
D: 3,5
S: 3
M: 2,5
D: 3
Totalt: C+ (3,15)

You know what really grinds my gears?

För någon dag sedan avslutades en auktion på eBay på en flaska Kaggen! från 2006. Slutpriset? 345 dollar. Se här.

Det finns så många saker som är fel med den här typen av saker att det knappt är lönt att beblanda sig med dem.

Att auktionera ut öl innebär nästan alltid att en privatperson gör vinst på någon annans produkt. Skillnaden mellan vad personen i fråga har betalt för ölen och vad den säljs för på auktionen (minus frakt etc) går så klart rakt ner i personens ficka. Detta har för mig alltid framstått som en knepig aktivitet. Måhända är den inte omoralisk, men när det handlar om öl från små bryggerier är den helt klart osolidarisk. Den förtjänst man kan göra på en öl bör rimligtvis hamna hos dem som varit med och producerat den, inte en konsument som skor sig på andas önskan att prova öl. När det dessutom handlar om öl från Närke framstår auktioner som än mer problematiska. Eftersom Kaggen! inte säljs i butik kan säljaren i det här fallet inte ens ha köpt ölen. Jag kan komma på tre sätt att komma över Kaggen! utöver att dricka den på puben: 1) Man kan stjäla flaskor från de pubar som säljer den. 2) Man kan få flaskor personligen av bryggaren. 3) Man kan byta till sig den av någon som införskaffat en flaska via något av de två övriga alternativen. (Dessutom kan man tänka sig att bryggarna själva säljer flaskor på det här sättet, men det håller jag knappast för troligt.)

Samtliga av dessa alternativ har det gemensamt att inget av dem innebär att man betalar något för att komma över ölen. Detta innebär i sin tur att hela försäljningssumman, i det här fallet 345 dollar (vilket med dagens dollarkurs motsvarar 2510 SEK) tillfaller säljaren som vinst (bortsett från fraktkostnader etc). Summa summarum: 2500 kr tillfaller en säljare som skor sig på någon annans bekostnad, 0 kr tillfaller den ursprungliga producenten.

Nu kan man förvisso argumentera för att ölauktioner innebär att man får möjlighet att prova öl man annars ej skulle ha möjlighet att komma över. Men detta är ett tveksamt argument eftersom det finns ett alternativ som på flera olika sätt är mycket bättre än auktioner, nämligen att byta till sig öl. Byten görs nästan alltid på så sätt att totalsumman vardera bytespartner har lagt ut för ölen som bytas är lika stor. Ingen av de inblandade personerna tjänar därmed pengar på bytet (tvärtom förlorar man pengar på byten på grund av fraktkostnaderna) och ingen vinst tillfaller någon som ej producerat ölen. Om man intar ett utilitaristiskt perspektiv på detta framstår byten dessutom som avsevärt mycket rimligare än auktioner. Vid byten får nämligen två personer, snarare än en (vilket är fallet i auktioner) möjlighet att prova öl de annars ej hade haft möjlighet att prova.

Det skulle vara mycket intressant att höra Närkes egna åsikter om att deras öl säljs på svarta marknaden för hutlösa priser. Jag vet i alla fall vad jag själv tycker om det.

För att avsluta ett inlägg som innehåller så mycket klagolåt, vill jag avsluta med ett litet lättsamt tankeexperiment. Jag skulle tippa på att man kan flyga till och från Sverige för 2000 kr från rätt avlägsna platser (om man bara letar efter billiga biljetter). Personen som köpt Kaggen! för 2510 kr skulle därmed kanske kunna flyga till Sverige, besöka en bra krog, köpa och dricka Kaggen! och någon annan öl på plats och sedan flyga hem igen för samma pris som denne nu köpt för ölen på auktionen.

Russian River Temptation

För rätt många månader sedan nu bytte jag till mig en flaska Russian River Temptation och sedan dess har den stått i skåpet och frestat mig. Anledningen till att jag inte provat den förrän nu är att det hela tiden har kommit en massa öl emellan. Det kanske inte är världens bästa förklaring, men på något sätt har det där rätta tillfället att öppna den inte infunnit sig. Men när jag satt och hade en lugn kväll i hemmets vrå för någon dag sedan tyckte jag till slut att det var dags.

Vad är då Temptation, och vadan allt ståhej? Jag skulle nog vilja säga att det finns tre anledningar till att det är berättigat med ganska höga förväntningar på den. För det första är bryggeriet som står bakom ölen, Russian River, ett av de högst ansedda amerikanska mikrobryggerierna, som utöver Temptation har ytterligare sju öl på Beer Advocates topp 100-lista. Inget annat bryggeri är ens i närheten av denna bedrift. Närmast följer Three Floyds och AleSmith som har fyra öl vardera på listan. För det andra har Temptation själv en ganska imponerande placering på listan. Närmare bestämt ligger den på plats 31. Slutligen är Temptation en American wild ale, en stil som i allra högsta grad är i ropet just nu. Ett antal amerikanska bryggerier släpper högst intressanta suröl för tillfället, och Temptation nämns ofta som en av de bästa ölen i stilen. Russian River har för övrigt en framskjuten position vad gäller amerikanska suröl, och med tanke på Lost Abbeys (eller Flat Abbey eller Lost Carbonation eller vad de kallar sig nuförtiden) fortsatta kvalitetsproblem är de kanske till och med den klarast lysande stjärnan på den amerikanska surölshimlen för närvarande.

Min egen inställning till amerikanska bryggeriers försök att brygga sura öl är lite tveksam. Jag har förvisso inte provat speciellt många öl i stilen, och de jag har provat har förvisso varit bra eller till och med mycket bra (läs Avery Brabant), men ingen har väl egentligen kunnat mäta sig med Belgiens bästa lambiks och Oud Bruins. Syran i amerikanarna är ofta mycket mildare än i de belgiska originalen, för mild för att jag riktigt ska gå igång på det, medan brettkaraktären är desto tydligare. Denna obalans är inte alltid helt lyckad. Dessutom tycker jag att icke-belgiska suröl har en annorlunda brettkaraktär jämfört med belgarna; bretten i de förra framstår som lite renare och mindre tilltufsad (om man nu kan säga det om brett) än i de senare. Jag kan förvisso inte speciellt mycket om bryggning, men jag undrar om detta är ett resultat av att de amerikanska bryggerierna (och de fåtalet övriga bryggerier utanför Belgien som brygger öl med brett) tillsätter olika brettstammar till sina öl, snarare än att låta bretten som finns naturligt i luften våldföra sig på ölen under jäsningen. En naturlig spontanjäsning borde rimligtvis resultera i en mer komplex jästsammansättning och därmed mer komplex smak, än alternativet att tillsätta brett på egen hand.

Så långt med reservationer. De 17 månader som Temptation spenderat i chardonnayfat borde väl innebära ett potentiella stordåd är att vänta?

Ölen har en lätt disig gul färg med orangea toner. Skumkronan är äggvit, ganska stor och förvånansvärt hård. En hel del rester lämnas kvar på glasets kanter medan kronan lägger sig i ett fint lock över ölen.

Doften är ljuvligt tillspetsad och egensinnig, och kort sagt mycket imponerande. Det första som möter en är en väl tilltagen portion unkenhet à la hästfilt och lagrad ost. Därefter märker man tydligare de generösa mängder aromer av syrlig frukt (äpplen, päron, citron) som det också bjuds på, tillsammans med allmänna bärtoner. Dessutom tycker jag att frukten då och då påminner om jästa äpplen. Lättare fattoner märks också av, och i bakgrunden lurar lite alkohol. Doften lovar gott, mycket gott till och med. Och hur var det nu med förhållandet mellan amerikanska suröl och belgiska dito? Jag får nog säga att det här är bland det mest imponerande jag stött på vad gäller amerikanska suringar och likheten med belgiska förlagor är förhållandevis påtaglig. Om jag skulle blindprovat detta skulle jag nog gissat att det var en mildare gueuze jag hade framför mig.

Smaken är halvsöt för ett ögonblick men sötman ges inte speciellt stort utrymme att glänsa då det står en respektabel syra och knackar på dörren. Syran är riktigt bra och känns genuin, och även om den förvisso ligger ett par snäpp lägre än vissa spontanjästa grejer är den rätt kraftig. Ölen bjuder på en lyckad kombination av trevliga syrliga fruktaromer (gröna äpplen, krusbär, citron) och unkna toner av stall och lera. En gnutta trä märks också av. Smaken är förvisso inte alls lika brettdominerad som vissa andra amerikanska wild ales, men visst tycker jag fortfarande att bretten är av den renare sorten snarare än något som påminner om hästfilten som Gustav II Adolfs häst bar på den där dagen i Lützen för ett antal hundra år sedan.

Kroppen är lätt och kolsyran ciderliknande alert och frisk – precis som det ska vara.

En gräsaktig beska lurar runt hörnet och kommer fram lite i eftersmaken. Tyvärr minskar syrans intensitet något i eftersmaken och på det hela taget avslutar ölen förhållandevis intetsägande. Det händer inte mycket mer än att en lite söt och fenolisk smak av alkohol, lätta lövaktiga humletoner och en lugn torr syrlighet tynar bort i lite för hastigt tempo.

Det kan även nämnas att ölen utvecklades ganska mycket mot slutet, framför allt doftmässigt. Jag lät all jäst följa med ner i glaset när jag hällde upp det sista, och märkte då en påtaglig skillnad, dock ej till det bättre. Syran mattades av och i doften framträdde tydligare toner av vanilj och nöt. Jag tyckte inte att ölen gynnades av detta utan snarare tvärt om. En vild gissning är att boven i drama var jästen. Men detta är småsaker i sammanhanget då det här på det hela taget var en mycket bra öl, en öl som dessutom ingav mig nytt hopp om amerikanska suröl. Den här skulle lätt kunna tävla mot mången lambic, men kanske inte de allra bästa.

Glas: Vinglas
Flaska 375 ml 
ABV: 7,25
Ölstil: American Wild Ale

U: 4
D: 4,5
S: 4,5
M: 4
D: 4
Totalt: A (4,3)

De Struise/De Molen Black Damnation

Mitt förra inlägg handlade om De Molens ekade version av Hel & Verdoemenis och jag tänkte nu förlänga kopplingen till Hel & Verdoemenis ytterligare genom att skriva ett par rader om en utspädd variant av denna finfina imperial stout. Eller ja, utspädd är kanske inte rätt ord i det här fallet då det som den spätts ut med består av De Struises Black Albert.

Black Albert har under det senaste halvåret kommit att bli en av mina personliga favoriter när det kommer till imperial stouts. Det är något med Black Alberts kombination av å ena sidan en lätt syrlighet och å andra sidan rostad malt, choklad och annat smått och gott som man vanligen hittar i imperial stouts som verkligen faller mig i smaken.

Jag har redan redogjort för vad jag tycker om Hel & Verdoemenis i tidigare inlägg, men om någon skulle ha missat det kan jag väl rekapitulera genom att kort nämna att jag gillar den skarpt.

För ett tag sedan fick någon på antingen De Struise eller De Molen den briljanta idén att helt enkelt blanda de två ölen och kalla skapelsen Black Damnation. Tyvärr verkar de dock ha anlitat en övervintrad åttiotalshårdrockare för att ta fram designen på etiketten – det där med techno-necro-dödskallar funkar kanske på skivomslag för Overkill och andra trash metalband, men som öletikett är det mer tveksamt. Nåja, här döms inga böcker efter omslagen och om ölen är lika bra i praktiken som den verkar vara i teorin är de båda bryggerierna helt klart förlåtna för detta snedsteg.

Black Damnation är en mer eller mindre kolsvart öl och när jag häller upp den i min kupa bildas en gigantisk och ganska luftig ljusbrun skumkrona som i ojämn takt sakta sjunker undan. Inbjudande skumrester klamrar sig fast på glasets kanter långt efter det att kronan lagt sig som ett fint lock över ölen.

Doften påminner inte så lite om en blandning av Black Albert och Hel & Verdoemenis (sic!). Den trevliga karaktären av hårt rostad malt i den senare blandas med den lätta syrliga tonen i den förra, en kombination som funkar mycket bra i det här fallet. Här finns tydliga inslag av kaffe samt både söta och syrliga frukter och bär, och antydningar av choklad och lakrits. Doften spretar en hel del, men det är en välfungerande spretighet och ölen känns händelserik samtidigt som den har en förhållandevis betydande tyngd. Detta bådar gott.

Ölen är också mycket riktigt fullproppad med smaker och aromer – ett riktigt kraftpaket med andra ord. Här finns rejält med rostad malt med inslag av espresso och garvsyra. En härlig sötma (choklad, vanilj, mörka bär) balanserad av en lätt syrlig ton och återigen tycker jag mig kunna peka ut ett av Black Alberts mest påtagliga bidrag till den här blandningen.

Varken Hel & Verdoemenis eller Black Albert tillhör världens mest fylliga imperial stouts och nödvändigtvis gör Black Damnation därför inte heller det. Dock är konsistensen väldigt, ja till och med förvånansvärt, len och detta tycks passa ölen som handen i handsken.

Eftersmaken är rätt besk och beskan finner sig väldigt väl tillrätta med en sötaktig smak av värmande alkohol. Alkoholen är verkligen välintegrerad och det är imponerande att kunna gömma 13% alkohol på ett så bra sätt. Toner av lakrits och trä märks av mot slutet.

När jag var ung (egentligen lite för ung för att dricka alkohol) och tillgången på rusdrycker var begränsad var det populärt att blanda ”häxa” – en blandning av små mängder av de olika alkoholhaltiga drycker man just för tillfället kunde få tillgång till – för att ha något att dricka. Black Damnation är ungefär som dåtidens häxblandningar – en blandning av vad som fanns tillgängligt vid ett visst tillfälle, fast precis tvärt om; häxa smakade nästan alltid katastrofalt och vämjeligt, men Black Damnation är en fröjd för sinnena. Det är en väldigt kraftig och komplex öl, spretig, våghalsig och kaxig. Synd att häxblandningarna back in the days inte smakade såhär.

Glas: Kupa
Flaska 330 ml
ABV: 13%
Ölstil: Russian Imperial Stout

U: 4,5
D: 5
S: 4,5
M: 4
D: 4,5
Totalt: A+ (4,55)

De Molen Eiken Hel & Verdoemenis

Jag provade De Molens välrenommerade imperial stout Hel & Verdoemenis för rätt många månader sedan nu, men jag minns mötet mycket väl. Det höll nämligen på att kosta mig såväl ena ögat som en ren soffa. En nanosekund efter det att jag hade pillat bort ståltråden som höll korken på plats for nämligen korken ut med ett sällan skådat ursinne och ytterligare en nanosekund senare började ett stiligt ljusbrunt skum forsa ur flaskan och sprida sig på möblemanget i mitt vardagsrum. Trots detta missöde är dock det jag minns bäst från upplevelsen den mycket goda smaken som ölen visade upp. Jag gillade verkligen Hel & Verdoemenis kombination av mycket hårt rostad malt och en nästan rökig arom samt en förhållandevis lätt kropp.

För någon dag sedan var det dags att prova Hel & Verdoemenis ekade syskon, behändigt titulerad Eiken Hel & Verdoemenis. Denna öl är egentligen inte fatlagrad, utan enbart lagrad med ekchips som tidigare legat i blöt i cognac. Mina förväntningar var ganska uppskruvade inför provningen, inte minst på grund av De Molens överlag mycket goda rykte och att jag tyckte att den vanliga Hel & Verdoemenis var mycket bra. Men ett orosmoln fanns på himlen. Jag hade hört att ölen skulle vara mer eller mindre platt, helt utan kolsyra, och sådant kan både hjälpa och stjälpa en öl.

När jag öppnar kapsylen hörs ett litet förstulet pys – mycket kolsyra lär det inte bjudas på här.

Ölen är nästan svart, men den har tydliga rödbruna kanter. Sporadiska stora beiga bubblor täcker inledningsvis halva ytan av ölen, men snart finns inga skumrester som helst kvar. Inte heller när jag rör om kupan händer det något – det här kommer att bli en platt historia.

Doften sprids i hela rummet redan när jag håller på och fibblar med kameran. Med näsan i glaset framgår det också att doften är mycket bra, även på nära håll. Hårt rostad malt, bitter choklad, lakrits och melass. Lite alkoholångor. Här finns dessutom något som drar åt finare sprit. Jag vill inte våga mig på att utpeka det som cognac, men det ligger där i närheten med en lätt fruktig söt ton. Lagringen med ekchips verkar om något ha rundat av ursprungsölens kraftigt tillspetsade rostade karaktär, och tycks ge ölen en välavvägd karaktär. Doften är dock mycket tung och verkar tyvärr lida lite av bristen på kolsyra.

Jämfört med den vanliga Hel & Verdoemenis är smaken verkligen annorlunda. Där urpsrungsölen förs framåt av en hårt rostad maltprofil med en hel del rostaciditet är den ekade avkomman mycket rundare men framför allt mycket sötare. Karaktären av söt sprit (cognac, likör eller liknande) närvarar från början till slut. Maltprofilen dominerar och har förvisso en rätt tydlig rostad karaktär, men påminner även om mörkt bröd och bränd karamell. Tydliga inslag av choklad och mörka bär delar scenutrymme med inslag av vanilj, ek, lakrits och kaffe. Smaken är överlag ganska vinös. Avslutningen bjuder på mer sirapsaktig sötma, lite alkohol, trä, ett lätt lätt salt anslag och avtonande maltsmaker.

Kroppen är fyllig men långt ifrån vissa, snarast monstruösa, exempel på trögflytande imperial stouts. Konsistensen är ganska gräddaktig och len. Ölen är helt utan kolsyra, inte en bubbla står att finna. Om detta är avsiktligt eller ej vet jag inte. Personligen tycker jag att det ger ölen en intressant och ganska rolig karaktär, men jag undrar om jag inte hade föredragit lite kolsyra ändå, då jag tror att det hade lättat upp den i nuläget tunga och nästan påträngande smaken. Förvisso är ölen ganska lättdrucken redan nu, för att vara en imperial stout på 11%, men jag undrar om inte en bubbla eller två hade fört upp den här ölen till fantastiska höjder.

De Molens ekade version av Hel & Damnation är en väldigt trevlig öl och det är verkligen imponerande att det går att hålla ihop en sådan här öl utan att det går helt över styr. Den är ganska elegant och stillsam i sitt uttryck, men samtidigt har den både ett skälmskt utryck i ögonen och puffror av rejäl kaliber i hölstren, som helt klart skulle medföra att den nekades inträde i den blaséartade societetens finrum. Kort sagt är det en öl som balanserad fint mellan ytterligheter.

Trots att den vanliga Hel & Verdoemenis närapå bragde mig om livet när vi bekantade oss med varandra och att den ekade brodern var hur sävlig som helst, får jag nog säga att jag föredrar den förra framför den senare. Men med tanke på hur pass olika de båda framstod för mig är det ganska svårt att jämföra dock. Det hade varit roligt att prova en annan batch av den ekade varianten, möjligen är kolsyran lite bättre i de 750 ml flaskor som också släppts.

Glas: Kupa
Flaska 330 ml med vaxad topp
ABV: 11%
Ölstil: American Double / Imperial Stout

U: 4
D: 4,5
S: 4
M: 3,5
D: 4
Totalt: A- (4,05)

BeerAdvocate vs. RateBeer

Jag har ganska länge nu gått och funderat på att skriva ett inlägg med jämförelser mellan internets två giganter vad gäller öl, BeerAdvocate och RateBeer. Men ärligt talat har jag nog för dålig koll på RateBeer för att göra sidan rättvisa och presentera välgrundade jämförelser på vissa punkter. Jag spenderar inte alls lika mycket tid där som på BA. Därför har jag sänkt ambitionsnivån något och begränsar mig till några mer begränsade iakttagelser.

RB är på många centrala punkter större än BA. Deras databas består av ungefär 91 000 öl och det totala antalet ratings ligger i runda slängar kring två miljoner, vilket kan jämföras med BA som i skrivande stund har 48 770 öl i sin databas (varav 44 093 har betygsats) och totalt 886 891 ratings. Om man är villig att höfta lite skulle man kunna säga att BA:s databas är ungefär hälften så stor som RB:s. Det vore dock väldigt intressant att se några siffror på hur snabbt de två databaserna växer, men någon sådan info har jag inte lyckats skrapa ihop.

Vad gäller användarantalet på respektive sida har jag tyvärr inga siffror alls, men jag skulle gissa på att RB är störst även på denna punkt. Angående de båda sidornas demografiska sammansättning kan det nämnas att RB allmänt anses ha större geografisk spridning på sina medlemmar med an ansenlig del från Europa, medan BA har en övervägande amerikansk medlemskara. Framför allt visar sig detta genom att europeiska öl har väldigt få omdömen på BA, om de över huvud taget finns med i databasen.

Tendensen att betygsätta så många öl som möjligt (det som med viss pejorativ ton ibland kallas för ticking) är helt klart vanligare på RB än på BA. På den förra finns det fyra medlemmar (varav tre är från Danmark och en är från Sverige) som var och en har betygsatt mer än 10 000 olika öl och ytterligare 28 personer som har betygsatt mer än 5 000 olika öl. Det är inte lika lätt att plocka fram motsvarande information från BA, men jag tror att den som har högst antal ratings där ligger på ungefär 3 800.

På en punkt är dock BA större än RB. Forumdelen av sidan är helt klart mer levande på BA och många verkar mena att den så kallade communitykänslan är större där.

Nog med bakgrundsinfo som de flesta som läser den här bloggen troligen redan känner till. Det jag i detta detta inlägg vill fokusera på är i huvudsak jämförelser hur olika öl graderas på de båda sidorna, närmare bestämt hur de bådas topp 50-listor över världens bästa öl ser ut. För någon eller några vecka sedan sammanställde jag lite information om dessa båda listor och nedan följer en genomgång av ett par intressanta saker. Notera dock att både RB och BA är sidor med mycket hög aktivitet och de båda topplistorna förändras dagligen, så en del av den informationen jag kan presentera är redan något felaktig. Men i stora drag är den fortfarande aktuell. 

Både RB och BA använder sig av en femgradig skala för ölens totalbetyg (delbetygen ser dock väldigt olika ut, och även om jag får tillfälle att kort återkomma till detta nedan, är detta ett ämne för ett annat inlägg). På RB kan delbetygen enbart resultera i totalbetyg med en decimal, medan totalbetyget på BA innehåller två decimaler. Båda sidorna använder viktade medelvärden som bland annat tar i beaktande antalet omdömen för ölen i fråga och som därmed missgynnar öl med få omdömen, för att räkna ut de betyg som används för topplistorna. Den formel som man använder sig av på BA finns tillgänglig på sidan, men jag har inte hittat något om RB:s dito. Dock har jag hört något om att formeln på RB är hårdare mot öl med få ratings.

Totalt förekommer 71 öl på minst en av de båda topplistorna. Enbart 29 öl förekommer på båda listorna. Förvisso visste jag redan tidigare att det finns vissa betydande skillnader mellan de båda listorna, men jag får nog säga att jag är lite förvånad över att det är såpass få öl som förekommer på båda. 

Överlag har öl högre betyg på BA än på RB, vilket bekräftas av att medelvärdet på samtliga öl på BA:s topp 50-lista är 4,41, medan det är 4,21 på RB:s. Högst poäng på båda sidorna har Westvleteren 12, som har 4,63 på BA och 4,49 på RB. Personligen tror jag att det finns psykologiska orsaker till att det generellt ges lägre betyg på RB, som uppstår just på grund av hur de båda sidornas system för delbetyg är konstruerade.

BA och RB använder sig inte riktigt av samma uppsättning giltiga stilar för att kategorisera öl, så det är lite vanskligt att presentera en jämförelse mellan vilka olika stilar som finns representerade på de båda listorna. Jag har dock tagit mig friheten att skapa en kombinerad lista med kategorier för ölstilar och kategoriserat om de öl som tillhör stilar som skiljer sig åt mellan de två sidorna. Dessutom kategoriseras vissa öl på olika sätt på sidorna (till exempel är De Struises Pannepot en quadrupel på BA men en Belgian Strong Ale på RB). I sådana fall har jag gjort en bedömning och oftast följt den kategorisering som RB använder. Och för att inte försvinna ner ytterligare i den statistiska kategoriseringens dystra djup (det finns för många saker att påpeka för att det ska vara möjligt här), presenterar jag helt sonika mina egenhändigt komponerande listor över representerade stilar nedan:

(AWA = American Wild Ale)

Förutom att antalet unika stilar är ganska lågt (13 respektive 14) finns det egentligen enbart en sak som är intressant med ovanstående listor: Imperial stouts förekommer väldigt ofta när världens bästa öl listas. Jag hade i och för sig väntat mig detta, men att stilen skulle utgöra 52% respektive 38% av ölen på listorna hade jag nog inte gissat. Imperial stouts verkar minsann gå hem i stugorna världen över.

Den nationella spridningen på topp 50-ölen ser ut enligt följande:

Här finns det ett par intressanta saker att kommentera. För det första är USA:s dominans förkrossande, inget annat land är ens i närheten av dem vad gäller antal öl på de båda listorna. Dessutom är det absoluta antalet länder förhållandevis litet. Enbart sex respektive 4 länder finns representerade på listorna. Det tycks kort och gott vara väldigt få länder i världen som gör riktigt bra öl. Det anrika öllandet Storbritannien har inte en enda öl med på BA:s topplista, och enbart en på RB:s medan både Sverige och Danmark har två vardera på den senare. Att Sverige faktiskt har två öl med på RB:s lista över världens bästa öl får nog ses som en smärre sensation. BA:s lista innehåller förvisso fler öl från USA och totalt sett öl från färre länder än RB:s, men jag tycker nog inte att den amerikanska dominansen är betydande mer påtaglig där än på RB:s lista. Att BA har en amerikansk slagsida tycks alltså inte ge ett speciellt stort avtryck på topp 50-listan.

Det är lite för ambitiöst att göra omfattande redogörelser för samtliga av ölen som förekommer på listorna, så något sådant tänker jag inte försöka mig på. Däremot kan det vara intressant att titta på vilka öl som förekommer på respektive listas tio översta placeringar.

 (Kommentar: Sedan jag ställde samman mitt material har det skett en del förändringar på topp-10 listorna. Men som sagt är det mer eller mindre omöjligt att hålla den här typen av material uppdaterat eftersom det ständigt sker förändringar i listorna.)

Som synes skiljer sig topp 10-listorna ganska mycket från varandra. Utöver allsmäktige Westvleteren 12, vars förstaplats är ganska ohotad på båda listorna, är det bara Dark Lord från Three Floyds som förekommer på båda listorna. Varför så stora skillnader mellan betygen för enskilda öl uppstår är så klart något man enbart kan spekulerar i, men skulle vilja slänga ur mig en helt ogrundad hypotes och påstå att det kan finnas något av en snöbollseffekt i görningen här, åtminstone för rätt många öl vars betyg skiljer sig kraftigt åt mellan de två sidorna. Vad jag menar med snöbollseffekt är kort och gott följande: När det på någon av sidorna pratas mycket om en viss öl och hur bra den är skapas gärna den beryktade hypen och trots att de flesta säkerligen är mycket uppriktiga när de betygsätter öl och försöker göra det fritt från fördomar finns det nog en stor risk att man ger hypade öl lite högre betyg. Man vill så gärna att den öl man hört så mycket bra om och som man fått göra en del uppoffringar för att införskaffa faktiskt ska vara bra. Detta innebär att en självförstärkande process påbörjas och hypade öl med höga betyg får allt högre betyg.

Ta exempelvis Kate the Great från Portsmouth Brewery, som troligen står för den mest uppseendeväckande skillnaden mellan samtliga öl på de båda listorna. På BA är den rankad som nummer fem och på RB är den inte ens med på topp 50-listan. Det är svårt att komma på någon annan förklaring till detta än den psykologiska förklaring (eller liknande varianter av den) jag slängt ur mig ovan. Kate the Great borde nämligen vara lika tillgänglig för personer som håller till på RB som för personer som håller till på BA, med tanke på att båda sidorna har många amerikanska användare. Att RB har relativt sett fler europeiska användare, som har svårare att få tillgång till Kate, borde inte ge så stort utslag. Situationen för Kate på de båda sidorna kan exempelvis jämföras med den för Dark Lord, en öl som i stor utsträckning borde vara likvärdig med Kate. (Båda är imperial stouts, båda släpps en gång om året och då enbart på respektive bryggeri (att Ølbutikken sålde Dark Lord tidigare i år är en parantes i sammanhanget). Dock tror jag att Kate släpps i mindre upplaga.) På BA är Dark Lord rankad sexa med ett viktat medelvärde på 4,52, och på RB ligger den på fjärde plats med ett viktat medelvärde på 4,37. Kate the Great å andra sidan ligger som sagt på femte plats på BA och har ett viktat medelvärde på 4,53, men ligger alltså utanför topp 50-listan (exakt vilken placering den har vet jag inte, jag har inte tillgång till den statistiken) och har ett viktat medelvärde som inte är högre än 4,05. Den här skillnaden kan ej heller förklaras med att Kate skulle ha relativt sett lägre antal ratings på RB. Förvisso har den föärre ratings på RB än på BA, men skillnaden är inte så pass stor att den borde kunna förklara den stora skillnaden i viktat medelvärde.

Ytterligare en öl vars betyg på de båda sidorna skiljer sig åt markant är Kaggen från Närke Kulturbryggeri. Den ligger på en respektingivande andraplats på RB, men finns inte ens med bland de hundra högst rankade ölen på BA. Till detta finns det dock en mycket enklare förklaring, eller rättare sagt två förklaringar. Kaggen har två olika poster i BA:s databas, en för 2005 års årgång och en för övriga årgångar. Eftersom det viktade medelvärdet dras ner när en öl har få ratings påverkas Kaggen så klart negativt av detta. Jag har dock på egen hand slagit ihop de båda posterna för Kaggen på BA och på så sätt fått fram ett viktat medelvärde för samtliga årgångar, men inte heller med detta medelvärde skulle den slå sig in på topp 50-listan. Dock skulle den hamna väldigt nära, någonstans kring placeringarna 55 till 60. Det som i huvudsak ligger Kaggen i fatet är såklart det låga antalet ratings den har på BA. Totalt har de båda posterna 20 ratings, vilket kan jämföras med RB där Kaggen för närvarande har 261 ratings. Här tror jag att de geografiska skillnaderna mellan de båda sidornas användare gör sig gällande. Kaggen är väldigt svår att få tag på för den mestadels amerikanska användarskaran på BA.

Det finns såklart många andra öl vars betyg skiljer sig kraftigt åt på de båda sidorna. Bland annat är det värt att nämna Bells Expedition Stout, Cigar City Hunahpu’s Imperial Stout och den nya hypeölen på BA, The Bruery Black Tuesday som med bara 12 ratings slog sig in på topp 100-listan och som nu, när den har 20 ratings ligger på elfte plats. Men eftersom detta inlägg börjar närma sig längden för en mindre uppsats lämnar jag detta därhän och går vidare till en sista iakttagelse.

Redan jämförelsen mellan sidornas topp 10-listor pekar på att det finns stora skillnader mellan de båda sidorna om man tittar på så kallad ”individnivå” (varje enskild öl för sig). Detta kan beläggas ytterligare om man tittar vidare på hur betygen för enskilda öl skiljer sig åt mellan sidorna. Att jämföra absoluta skillnader i betygen är dock inte lämpligt i det här fallet eftersom betygen på BA generellt är högre än på RB. Vad man dock kan göra är att jämföra skillnaderna som om de vore punkter på olika axlar (eller i statistiktermer, en gammal hederlig bivariat analys), vilket jag har gjort.

I diagrammet nedan utgör den horisontella axeln betygen på BA och den vertikala axeln betygen på RB. Genom att plotta ölen efter dessa båda axlar får man fram ett tvådimensionellt koordinatsystem vari ölen placerar sig olika beroende på vilka betyg de har på de båda sidorna. Ju högre betyg en öl har på BA desto längre till höger befinner den sig i diagrammet, och ju högre betyg en öl har på RB desto högre upp befinner den sig i diagrammet. Jag har inkluderat samtliga 71 öl som förekommer på minst en av de båda topplistorna i diagrammet (och Kaggen har jag behandlat på samma sätt som ovan).

Förvisso är diagrammet något demagogiskt eftersom de båda axlarna är avskurna (nollpunkten fattas), och detta dessutom vid olika värden. Men på grund av vissa visuella begränsningar man dras med i bloggformatet får det se ut såhär (jag ber eventuella statistiker om överseende med det). Dessutom har jag märkt ut vissa av ölen med namn, vilket inte heller är helt enligt god statistisk sed.

Men vad säger då diagrammet? Det säger kort och gott att sambandet mellan betygen på ölen på de båda sidornas topp 50-listor är ganska svagt. Det är enbart med vissa svårigheter som det är möjligt att urskilja ett svagt uppåtgående mönster bland prickarna. Om de inkluderade ölen skulle ha exakt samma, eller likvärdiga betyg (som sagt har öl generellt högre betyg på BA) på de båda sidorna skulle prickarna i diagrammet lägga sig i en rak linje diagonalt över området. Så är dock uppenbarligen inte fallet.

Den linje som jag har infogat i diagrammet, en vanlig regressionslinje, bekräftar att sambandet enbart är svagt positivt (om någon skulle vara nyfiken kan jag nämna att lutningskoefficienten på linjen är 0,091). Slutsatsen att dra från detta är ganska rättfram: Överrensstämmelsen mellan RB:s och BA:s topp 50-listor är ganska svag. Det är dock viktigt att poängtera att man, baserat på mitt material, inte kan generalisera resultaten och påstå att överrensstämmelsen mellan betygen på RB och BA överlag är svag (för detta krävs ett slumpmässigt urval, och det är inte mitt).

De öl som jag specifikt har markerat i diagrammet är de som jag själv tycker är intressanta. Westvleteren 12 befinner sig som väntat i ensamt majestät högst upp i högra hörnet. Old Chimneys Good King Henry Special Reserve är den enda brittiska ölen som finns med på de båda listorna och som synes är den mycket lågt rankad på BA, men har ett hyfsat högt betyg på RB. Cigar City Hunahpu’s Imperial Stout och Kaggen har båda mycket höga betyg på RB, men har relativt låga betyg på BA. För Big Black Voodoo Daddy, Live Oak HefeWeizen och Weihenstephaner Hefeweissbier gäller motsatta förhållanden. Samtliga har hyfsade betyg på BA, men har ganska låga betyg på RB. Ärligt talat tycker jag att det faktum att Weihenstephaner Hefeweissbier finns med på BA:s topplista är rätt fascinerande – det är både kul och märkligt att en mild och balanserad tysk hefeweizen lyckas slå sig in bland alla fatlagrade öl hit och humlebomber dit.

För den läsare som har orkat ta sig igenom det här inlägget (om det nu finns någon), vore det kanske på sin plats med en bra avslutning. Fast tyvärr har jag inte mycket att komma med här. Summan av den här långa redogörelsen är helt enkelt följande: 1) det finns en del allmänna skillnader mellan RateBeer och BeerAdvocate, och 2) framför allt finns det stora skillnader mellan betygen på de högst rankade ölen på de båda sidorna. Framför allt finns det stora skillnader mellan betygen på enskilda öl, faktiskt större än vad jag väntat mig.     

Kuhnhenn Raspberry Eisbock

I lördags provade jag och Anders från Anders And Ale ett par öl ihop. Bland ölen vi provade fanns Kuhnhenn Raspberry Eisbock, en rätt speciell öl. Speciell i den bemärkelsen att det är en lageröl, vilket är rätt ovanligt i kvalitetsölsammanhang där det oftast handlar om ale. Speciell i den bemärkelsen att den tillhör stilen eisbock, en stil som man producerar genom att frysa bort en del av vattnet i en batch med bocköl för att på så sätt få fram ett kraftfullare öl. Speciell i den bemärkelsen att den är lagrad i över ett år tillsammans med ett överflöd av hallon. Speciell i den bemärkelsen att den buteljeras i små söta flaskor på 187 ml. Speciell i den bemärkelsen att de små flaskorna kostar runt 15 dollar i USA, vilket är rätt mycket i ett land där många höjer på ögonbrynen när en bomber kostar 10 dollar. Speciell i den bemärkelsen att den för närvarande ligger på 15:e plats på RateBeers lista över världens bästa öl, vilket är rätt imponerande för en fruktlager.

Jag har haft ölen ståendes i källaren ett tag och gått och sneglat på den rätt mycket den senaste tiden och varit ganska nyfiken på hur den skulle te sig.

Något foto lyckades vi inte ta när vi provade ölen, men på bilden ovan kan man se hur en tom flaska ser ut. För att ge en bild av hur liten flaskan faktiskt är här jag ställt den bredvid en 330 ml flaska Westvleteren Blonde och en magnumflaska Chimay Blue.  

 

Utseendemässigt är ölen ingen höjdare. Den är mycket grumlig och har en matt rödaktigt brun färg. Det utvecklas inte mycket till skumkrona, ett litet lager med beigea bubblor är allt det bjuds på. Fast mycket mer kan man kanske inte förvänta sig av en frusen hallonbock på 13,5% ABV. Skummet sjunker undan snabbt och lämnar efter sig sporadiska rester.

Doften är mycket kraftfull. Enorma mängder tunga maltaromer fyller ut doften rejält. Här finns rätt gott om genuina hallonaromer, men frukten är nog mer återhållen än vad jag förväntat mig. Inslag av läder och tobak samt lättare nyanser av choklad och vått trä. En del alkoholångor känns av när jag stoppar näsan långt ner i kupan, men jag tycker att de hålls nere till en rätt rimlig nivå och integreras väl med malten och frukten. Detta bådar gott.

Smaken är ytterst fyllig och rik, och varje lite sipp fyller hela munnen med en uppsjö smaker. Tjock och tät söt malt dominerar i munnen. Hallonen märks av och levererar både härliga aromer och en viss fruktsötma, men även i smaken är de mer tillbakadragna än förväntat. Lyckligtvis finns här inte det minsta spår av sötsliskigt hallongodis eller syntetiska hallonaromer, utan det är äkta vara som gäller. Ölen har en mycket fyllig kropp och en gräddaktigt mjuk och len konsistens, ingen blasklager här inte. Dessutom har den mer kolsyra än väntat och jag misstänker att det hjälper till rätt mycket att föra ut alla de tunga aromerna till munnens alla vrår. Utan kolsyran hade nog det här blivit en blytung sörja.

Många har skrivit att de märker av tydliga inslag av choklad i den här, men jag har svårt att hitta det i någon större omfattning. Visst, några lättare nyanser kan jag kanske känna av, men inte mer. I stället märker jag av inslag av tobak, läder, vått trä och stora mängder karamell. Eftersmaken är nästan löjligt lång och väldigt värmande, och bjuder på en trevlig hallonbetonad syrlighet som funkar mycket bra med maltsötman och alkoholen. När väl alkoholen tonat av lite träder subtila smaker av ek och hallonkärnor fram.

Jag tyckte att det här var en riktigt bra öl. Speciell. Ärligt talat var jag lite orolig över att den skulle vara för tung och jobbigt söt, men det visade sig vara obefogat. Visst var den både söt och tung, men komplexiteten och smakkompositionen medförde  att den var ett riktigt nöje att dricka.

Glas: Kupa
Flaska 187 ml med vaxad topp 
ABV: 13,5% (kan även vara 10,6%) 
Ölstil: Eisbock

U: 3,5
D: 4,5
S: 4,5
M: 5
D: 4,5
Totalt: A (4,35)

 

För övrigt var det en riktigt trevlig kväll och det dracks en hel del bra öl.