Ommegang x 3

Jag har haft några öl från det amerikanska bryggeriet Ommegang ståendes i källaren ett tag och för någon vecka sedan bestämde jag mig för att det var dags att prova dem. Ommegang huserar i en före detta humlegård belägen i de norra delarna av delstaten New York, man har specialiserat sig på att brygga belgiska ölstilar och namnet har man troligen lånat från en belgisk högtid som firas till minne av Karl V:s intågningshögtid i Bryssel 1549 – en högtid som just fick namnet Ommegang. Bryggeriet har högt anseende i ölkretsar och man får nog säga att de ligger i framkanten bland de amerikanska bryggerier som sneglar mycket på Belgien när de brygger öl. Personligen är jag lite kluven när det gäller amerikanska tolkningar av belgiska stilar, ibland blir det bra (exempelvis tycker jag att de öl från Jolly Pumpkin som jag har provat har varit trevliga bekantskaper) men ofta blir det bara tråkigt (samarbetstripeln från Stone, AleSmith och Mikkeller någon?). Amerikanarna har en tendens att putsa bort alla skavanker och nötta hörn från ölen, och det är just sådant som ofta gör belgisk öl till riktiga höjdare (med undantag från många av de mörka trappistölen som å andra sidan ofta uppvisar en balans av sällan skådat slag). Men ett bryggeri som Ommegang, ett bryggeri som så tydligt inspirerats av belgisk ölkultur och som uttryckligen syftar till att specialisera sig på belgare (och som dessutom ägs av Duvel Moortgat), borde väl kunna brygga bra öl i belgisk anda.

De tre ölen som stod och samlade damm i min källare, och som jag tänkt dela med mig mina tankar om, var Hennepin, Ommegeddon och Three Philosophers. Hennepin är en belgisk saison och rankas mycket högt på Beer Advocate (7:a i stilen saison, faktiskt bättre än klassikern Saison Dupont). Det är inte helt klart vad Ommegeddon är för typ av öl. På Beer Advocate är den listad som en American wild ale (en slaskkategori som tycks kunna innehålla allt som är bryggt med brettanomyces och som kommer från USA) och på RateBeer  listas den som en Saison. Men som jag skrev i mitt förra inlägg, det där med ölstilar tar jag lätt på, så diskrepansen är kanske inte så mycket att orda om. Bryggeriet själva beskriver den dock som en belgisk blonde som skruvats till genom en tillsats av brettanomyces samt genom torrhumling (och kallar den för “Funkhouse ale”, vad nu det ska vara). Jag tror att de har släppt Ommegeddon tre gånger och för den som är intresserad var min flaska från batch 2, som bryggdes i mars 2008. Three Philosophers, slutligen, är en quadrupel som faktiskt produceras genom att bryggeriet blandar en egenhändigt bryggd mörk ale med en kriek bryggd ”utomsocknes”. Vilken kriek det rör sig om är jag dock inte helt säker på. Jag har, något som jag skrivit om tidigare, hört rykten både om att det ska vara Liefmans Kriekbier och Boon Kriek, såväl som Lindemans Kriek man använder sig av. Som en ganska charmig detalj anges det på flaskan proportionerna i blandningen – 98% mörk ale och 2% ale med körsbär.

På pappret är alla dessa tre högintressanta öl. Men hur är de egentligen?   

 

Hennepin, 8,5% (kan även vara 7,5, etiketten anger två olika uppgifter för mängden alkohol)

Ölen är klar och har en gyllengul färg. Den äggvita skumkronan är stor och luftig och lämnar efter sig gott om klumpiga rester när den i ojämn takt sjunker undan.

Doften är mycket välbalanserad med kryddig jäst, jord och söta citrustoner (apelsin) i täten. Äpple, vitt bröd, gräs och en minimal ton av engelsk toffee märks också av. Doften är trevlig och inbjudande, men inte speciellt kraftig.

I smaken lämnar subtila citrus- och äppletoner snabbt över till en något sträv smak av malt, ljust bröd och jäst. Mycket tydliga kryddiga inslag träder fram i mitten och dröjer sig kvar genom resten av smakupplevelsen. En mycket lätt nötighet (valnöt) tränger fram här och där. Vidare märks gräs, löv, vinbär och tuggummi. Ölen har en mycket bra balans mellan sötma och en något syrlig smak. I eftersmaken finns en mild beska, rätt mycket sötaktig alkohol, fenoler som drar åt en smak av plåster och örter samt trevliga frukttoner.

Kroppen är medium och ölen har en välavvägd kolsyra som förvisso är rätt kraftig men som aldrig blir för aggressiv. Konsistensen är ganska krispig och avslutningen torr.

På det hela taget tycker jag att Hennepin är en, kanske med visst undantag för den lite för tydliga smaken av alkohol, mycket välbalanserad saison med en fin uppsättning smaker och aromer. Den är väldigt lättdrucken. Det kanske inte är världens mest smakrika öl, men å andra sidan är vanligtvis inte saisons det. Helt fantastisk är den dock inte då den saknar lite karaktär. Den skulle behöva något som sticker ut. Betyg: B+ (3,95).

 

Ommegeddon, 8%

Utseendemässigt är Ommegeddon förvånansvärt lik Hennepin. Färgen är gyllengul, skumkronan stor och äggvit och gott om skumrester dröjer sig kvar. Ommegeddon är dock något disigare än Hennepin.

Här slutar dock likheterna då Ommegeddon har en helt annan doftprofil än Hennepin. Doften är härligt unken, men konstigt nog känns den ganska ren och fräsch. Här finns gott om fruktaromer, framför allt märks apelsin, övermogen citron och mogna äpplen. Ett visst inslag av lagrad ost ökar på unkenheten lite. En annorlunda kryddig ton, som främst påminner om ingefära men även peppar, slås också an. Doften sticker till lite i näsan på ett sätt som för tankarna till mycket utspädd vinäger. Maltprofilen gömmer sig under unkenheten framför allt i form av vitt bröd. Doften är överlag trevlig, men trots nyanserna inte speciellt komplex. Den tycks spela lite väl mycket på unkenheten och trots att denna inte är speciellt kraftig skulle den nog må bra av att ha något att stångas mot.

Smaken är förvånansvärt medgörlig och inte alls den brettattack jag hade väntat mig. En fin blandning av lätta aromer av halvsöt mogen frukt (framför allt äpplen och ananas), citrongräs och syrligt citronskal, samt en pepprig kryddighet märks av i munnen. Den mycket lätta syrligheten, som även har en sträv veteaktig karaktär, dröjer sig kvar medan sötman lämnar till en kraftsamlande unkenhet, för trots att brettmattan knappast är helt oresonlig finns här dock ändå gott om unkna toner och när slaget är över står ändå bretten som segrare. Filt, lera och lite ost står för mycket av det unkenheten, som trots tappra försök aldrig blir så skev som jag skulle vilja. Maltbasen försöker brösta upp sig men är tyvärr alldeles för fragil och det blir aldrig mer än ett halvdant försök att lämna något större intryck.

Eftersmaken är ganska speciell med en klart dominerande smak av unken våt filt, fenolisk söt och kryddig alkohol samt en ganska tydlig gräsig beska som även påminner lite om ingefära. Precis i avslutningen övergår den lätta beskan till en malörtsliknande karaktär.

Kroppen är medium och kolsyran är låg. Ölen är faktiskt väldigt torr, något som jag tyckte fungerade riktigt bra här.

Vad säger man då om Ommegeddon (förutom att den har ett av de sämsta ölnamnen jag stött på)? Jag hade rätt högt ställda förväntningar på den och tyvärr uppfylldes de inte. Trots att unkenheten är det som märks tydligast kunde den gärna fått vara lite mer uppskruvad och framför allt lite smutsigare och mer tilltufsad. Jag gillar smaken av brett, men allra bäst är det när den har något att spela mot, exempelvis syran i en bra lambik eller i Mikkellers finfina USAlive!. I Ommegang saknas ett sådant växelspel, och det är lite synd.

Men trots kritiken tycker jag ändå att det är en klart godkänd öl. Den är välsmakande och förvånansvärt lättdrucken. Skulle jag sammanfatta den mycket kort skulle jag nog påstå att den smakar som en rätt bra saison blandat med brett, inte mer inte mindre. Betyg: B+ (4,0).

 

Three Philosophers, 9,8%

Ölen är mörkt rödbrun, faktiskt mer röd än brun, och något disig. En stor gulvit skumkrona bubblar undan rätt snabbt men lämnar efter sig gott om stilfulla rester.

Doften är rätt intressant och ganska svår att få grepp om inledningsvis. Här finns rätt mycket malt, mörkt bröd och jäst, samt tydliga inslag av bär. Dessutom märks rätt mycket ljus choklad samt lite örter och gräs. Efter ett tag utkristalliseras en annorlunda blandning av rostade och försynt syrliga aromer (är detta krieken, månne?). Lite stickande alkohol kan också kännas. Jag får nog säga att detta är en salig blandning som i stor utsträckning är trevlig, men kanske inte helt integrerad till en helhet. Det spretar lite för mycket och ingenting tycks vilja föra i dansen.

I smaken finns en helt klart godkänd karaktär av söt belgisk mörk ale i förgrunden, med den stiltypiska blandningen av kraftig malt och vinösa toner av körsbär och andra röda bär samt kryddig och jordig jäst. En del karamelliserat socker, ljus choklad och gräs. Sötman lättas upp av milda kryddor och örter samt lite trä. Här och där märks en smak som påminner om tuggummi eller godis. Mot mitten glider smaken över i en mycket lätt syrlig fruktighet, och återigen undrar jag om det verkligen kan vara de två procenten kriek som gör sig till känna. Eftersmaken är något besk och innehåller en hel del kaffe, järn och brödskalk, kanske även nyanser av humle. Dessutom märks alkoholen av rätt mycket, på ett sätt som inte är riktigt välsvarvat.

Ölen är tyvärr inte så fyllig som jag hade hoppats på och den förhållandevis tunna kroppen medför att även smakerna framstår som lite tunna. Avslutningen är något torr, men på det hela taget är munkänslan len.

Det här är en god och väldigt komplex öl, och jag tyckte att den var väldigt trevlig att dricka. Men den spretar lite och når aldrig riktigt upp till den högsta divisionen. Den lyckas helt enkelt inte ro hem det ambitiösa projekt den sätter upp för sig själv. Men trots detta är det en imponerande öl. Betyg: a- (4,05).

 

Vad säger man då om dessa tre belgoamerikaner och bryggeriet som står bakom dem? Jag skulle nog vilja säga att Three Philosophers var både godast och mest intressant av de tre ölen. Hennepin var en trevlig och välgjord saison och Ommegeddon var förvisso rolig med sin förhållandevis ensidigt unkna profil, men på grund av denna ensidighet framstod den också som lite väl enkel. Alla tre framstod som välgjorda, och på det hela taget bra, men inte fantastiska. En sak som jag reagerade på i anknytning till samtliga var att smaken av alkohol var väldigt tydliga i dem. Dessutom tydlig på ett ej integrerat sätt. Om man ska göra alkoholstinna öl gäller det att man klarar av att integrera smaken av alkohol med övriga smaker, och det tycker jag inte att Ommegang har lyckats med fullt ut i de här fallen. Sen kan man även fråga sig om en saison verkligen behöver innehålla över åtta volymprocent alkohol? Kan man inte låta vissa öl vara lite mer försynta vad gäller detta?

Jag fick betala rätt bra för de här tre ölen (jag tror att samtliga låg kring 120 DKK), och åtminstone vad gäller Ommegeddon och i mindre utsträckning Hennepin är jag tveksam till om jag tycker att det är prisvärt. Det finns en del andra öl i samma typ av stilar, åtminstone när det kommer till saisons, som är lika bra och betydligt billigare. Inte minst från ursprungslandet Belgien. Fast det är klart, det är alltid roligt att prova ny öl.         

Ommegang verkar vara bra på det de håller på med och verkar brygga bra belgiska öl. Men återigen, helt fantastiskt är det inte. Om en ölnörd från Belgien, van som denne är att dricka det egna landets brygder, skulle prova den här typen av öl skulle jag helt klart kunna tänka mig att han eller hon som övergripande omdöme om dem skulle kunna utbrista ”bra för att vara amerikanskt”.